"För det första: det här är en utställning som man inte bara kan svepa igenom snabbt. Många verk kväver tid och noggrann uppmärksamhet. Och tar man sig denna tid blir utbytet rikt.
Ett exempel är Hampus Petterssons teckningsinstallation Mnemonic City. Den ser vid första anblicken ut som varken mer eller mindre än en massa papperslappar på både golv och väggar. Men tittar man ordentligt framträder en hel värld.
Och det är denna hela värld och inte enskildheterna som är huvudpoängen. Vi möter en mycket komplex process som omfattar lekfulla improvisationer och spontant, kanske automatiskt, klotter. Den rymmer utkast till bilder som antingen förblir ofullbordade antydningar eller växer vidare till välartikulerade teckningar. Kaos och ordning, bild och icke-bild, glider i och ur varandra. Här finns både kraftfulla icke-föreställande utbrott och små lågmälda bildkommentarer samt olika grader däremellan.
Och en intressant poäng med det här verket är att helheten speglar våra egna liv. Mnemonic City är en bild av oss själva. Vi rymmer allt detta inom oss. Men för den som inte tittar noga blir det bara skräp..."
Carl-Gustaf Wikstrand
Det handlar om att få sin existens tydliggjord.
Det var någonting med Hampus Petterssons utställning på Mors Mössa som kändes redan utanför fönstret: man ville gärna gå in. Detta gällde inte bara mig, utan även ett engelsktalande par, en viss generell dragningskraft kan man nog tala om. När jag efter att ha tillbringat en viss tid -mycket längre än jag tänkt- inne i lokalerna försökte jag fortfarande förstå vad som egentligen gjorde att verket fungerade.
Hampus Pettersson vill under en två månader lång process utforska "the relationship between memory, consciousness and identity-formation, both in relations to the self and to the world", allt enligt hampuspettersson.com. Och vem vill inte det, vara närvarande i världen och känna hur identiteten formas medan minnena roterar runt sig själva i det nya. Echo Through the Present växer, förändras under hela utställningsperioden, vilket betyder att den här textens ekoeffekt ökar: så såg det ut då-då-då i Hampus värld. Jag nöjer mig med att nyfiket undra om de mycket små pappersmänniskorna som skyddas av krukväxter har blivit flera. De två rummen är mer eller mindre täckta av spår som bildar en väv, en rytm, ett mönster, en rörelse i tiden, med det går inte att veta hur verket ser ut just nu. Allting är vardagligt, enkelt, tillgängligt, på sätt och vis består hela utställningen av schabloner: atelje med färg, målarduk, stor pappersrulle, pennor, kokplatta, kaffemuggar (i taket så klart), kartong, skisser, foton av platser. Något som lätt skulle kunna bli överlagrad egokitsch, känns klart och äkta.
Hampus Pettersson gick ut Valand 2002 och hans konst har då och då skymtat förbi. Uttrycket har varit kodat på ett sätt som gjort att jag inte riktigt känt mig inbjuden. Nu är det precis tvärtom. Det är svindlande att vara inne i utställningen, fast på det där oglamorösa sättet som kan uppstå när man väntar på bussen eller går till tvättstugan. Jag menar ett slags glidning i tiden, en förskjutning som känns som mera verklig än asfalten under fötterna eller buskarna längs vägen. Skillnaden är att vänta-på-bussen-situationen visserligen kan upprepas men ändå har något slumpmässigt och ögonblickligt över sig. Det som finns på Mors Mössa är konstruerat, iscensatt, skapat på ett medvetet sätt. Under processen med det självporträtt som utställningen på ett plan är, konkretiseras något som är svårt att formulera i ord och överhuvudtaget svårt för människor att uppnå. Det handlar om att få sin existens tydliggjord i en situation där man får säga det man har att säga och samtidigt bli förstådd -eller i alla fall leva i illusionen att någon annan verkligen lyssnar och förstår. Utställningen kan ses och förstås på hur många olika sätt som helst, men den utestänger ingen.
Astrid von Rosen
Ett återfall i åttiotalets pojklekar på Hisingen.
Hampus Pettersson, född 1973, bodde under sina första tio år på Hisingen. Sedan flyttade han till populärkulturens och rymdromantikens välsignade land, USA. Nu är han tillbaka. På galleriet Big Love vid Kvilletorget går han i närkamp med livet före tonåren.
Efter att tidigare ha visat en rad vitala utställningar med fokus på frågor om makten över det offentliga rummets visuella kulturer byter galleriet här riktning. Men bara delvis.
En hel vecka ägnar sig Pettersson åt att regridera. Galleriet blir hans tidsmaskin. Vissa kanske tror att barns lek är ett oskyldigt skapande ur intet. I denna processuella utställning står det klart att så är långt ifrån fallet. Här spelar nämligen en av de mest könshomogena leksaksmytologierna en central roll: Star Wars.
Utställningen började i lördags med vernissage i ett nästan tomt galleri. På plats fanns i stort sett bara en massa starwarsgubbar, två stora lådor legobitar och några tavlor som inte var upphängda. Sedan dess har det byggts och snackats gamla minnen från 80-talets pojkrum. Det handlar således inte bara om ett återvändande till en plats, Hisingen, och en tid, barndomen, utan om återvändandet som sådant. För Pettersson: till en barndom med massor av leksaker.
Jag är ett år yngre än Pettersson, med gillade aldrig Star Wars. Fast gubbarna ville jag ha. Utställningen väcker min gamla avund. Pettersson fick verkligen många gubbar. Och nu sitter han till synes helt obekymrat "här igen" och leker och visar upp dem.
Jag påminns om att det generellt alltid är viktigast att få respekt från killar -då som nu. För vem kallar ens de kvinnliga starwarsfigurerna för "dockor"? I det här sammanhanget är det inte oviktigt. Pettersson tycks nämligen undersöka, eller i alla fall konfronteras med, frågan om hur vi skapar våra historier om oss själva med hjälp av andras. I det här fallet bland annat med en hjältesaga från 80-talets USA.
Tiden på Hisingen binds samman, inte bara med rymdromantiska leksaker utan också med de föreställningar om "meningen med livet" som populärkulturens mytologier fabricerar och som vi använder oss av. Big Loves inriktning på det offentliga rummet har utvecklats till en undersökning av de "offentliga berättelsernas" makt. Här i relation till minnen av en plats och dess historier. En viktig fråga aktualiseras: I vilken grad är leken med berättelser och platser en oskyldig praktik? På söndag avslutas utställningsprojektet. Då får vi se var Hampus Pettersson har hamnat.
Fredrik Svensk